A tiny part of Christ

Det finns stunder när du som brukar be inte längre orkar.
När du som normalt tror, börjar tvivla.
När du som så ofta är stark, inte förmår lyfta ett finger.

Tillsammans är vi Kristi kropp. Guds kropp. I den håller vi samman och stöter inte bort någon. Vi faller inte isär. I kroppen bär vi och blir burna:

När jag är svag så bär du mig.
När du har förlorat hoppet och sjunker ned i mörkret är jag stark och lyser för dig.
När jag måste ta en paus och vila, så arbetar du förhoppningsvis för mig.
När du tvivlar, tror jag åt dig.
När jag inte orkar be, ber du för mig.

Är det svårt det här med tro?

Tro är inte att tänka ut en Gud att tro på.
Tro är inte tankar om Gud, det är inte heller starka uppflammande känslor.
Tro är tillit.
Erfarenhet. Nåd.
Det är förtröstan på att vad som än händer och vart jag än vänder mig så är jag innesluten i Gud.

Det finns överhuvudtaget ingenting utanför Gud.

Gud omsluter oss, genomtränger oss och uppfyller alla tomrum. Från de till synes oändliga ödsligheterna i universums yttersta utposter, till de små mellanrummen inne i atomernas minsta beståndsdelar inne i våra egna kroppar.

Vi kan helt enkelt inte falla ut ur Gud.
Vad som än händer så kan vi inte försvinna.

Ingen enda av oss.
Det är min tro.

S. G. Rahm