SLOW LIFE - SOULFULNESS - Tankar om en yllesjäl

Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Markusevangeliet 8:36

Vem längtar inte efter att få utvecklas?
Men det ska gå snabbt, för jag har ont om tid och mycket annat jag måste hinna med.
Det är många som erbjuder kortkurser i andlighet och självförverkligande. Men det är i regel snabba kolhydrater som gör att jag fort blir hungrig igen. Jag blir otålig och vill att det ska gå i ett nafs, men det går långsamt och jag tröttnar.

Ett träd som får stå och växa i sin egen takt blir motståndskraftigt och får ett prima kärnvirke. Så är det nog också med oss människor. Om jag får stå och växa i min egen takt, långsamt sträcka mig allt högre mot himlen, medan Gud varsamt får dra mina spretande grenar allt närmare sig, så blir jag stark och motståndskraftig.

Själen växer inte när den rusar som en lämmel, den utvecklas bäst när den får gå runt och strosa och ta god tid på sig att upptäcka allt längs vägen. Eller när den får slå sig ned på en stubbe i skogen och drömma sig bort ett tag.

Själen är som en liten hund som vill sticka nosen i allt, lukta på, bita i, undersöka, och plötsligt dra iväg på ett sidospår och rubba mattes cirklar. Eller sätta sig på hasorna och vägra ta ett steg till förrän den själv så vill.

Själen är en obstruerande och  irriterande färdkamrat för den som vill komma snabbt fram till målet.
Själen vill strosa och promenera, den vill vandra och vila, men den vill aldrig rusa.
Själen är som ylle, ska den bli ren och fräsch behöver den få skvalpa runt i lagom temperatur, rensas långsamt och nogrannt, inte fara runt i hetvattnet i turbofart, för då krymper den och blir hård och styv och rigid.

Själen behöver ett eget utrymme att växa i, men den längtar också efter kärlek och gemenskap.

Det finns människor som  vet mycket om själen och dess behov och det är klosterfolket.
Klosterfolket vet att verklig växt och utveckling tar lång tid, minst ett liv, och att det bara kan ske i samarbete med andra människor, för det går inte att utveckla en gemenskap eller träna sig i kärlek och medmänsklighet om man är ensam.
Vi är varandras vingar, därför är en ensam själ en vingklippt själ. Det måste finnas ett Du att älska och värna och utvecklas samman med.
Klosterfolket vet att en människa varken blir klokare eller mer socialt kompetent av att bara älska och utveckla sig själv.

En syster sa vid en intervju för en tid sedan:
-  Inte visste jag att det kunde vara så ljuvligt att bli gammal!

Systern var 87 år, nästan blind och rullstolsbunden på grund av sin värk. Men hon gladdes och njöt. Hennes själ var ännu ung och spänstig och sträckte sig jublande mot sin framtida förening med Alla Själars Själ, Gud.
Men det var inte enda skälet till hennes positivitet.
Hon var dessutom omsluten  och buren av sina medsystrar. Hon var omgiven av sin familj.
Dygnet runt hade den gamla systern tillgång till systrar som respekterade henne, som ville henne väl och såg henne som ett fullvärdig och livserfaren medlem av familjen. Hon behövde bara vara ensam när hon själv ville och behövde det.

I klostret görs andra prioriteringar; där drar man inte ner på gemenskap, omvårdnad och andlig utveckling för att få tid och råd att konsumera, eller för att några få skall kunna få det bättre än de andra.
I klostret går mänskliga behov före materiell status. I klostret är själen viktigare än kroppen, eftersom själen är kroppens frukt och själen kommer att överleva kroppen.
Människan är inte till för `systemet´, `systemet´ är till för människan.

Det finns bara en väg till Gud och den går genom medmänsklighet. Det vet man i klostret.
Därför överger man inte någon även om man ibland tröttnar på henne. Livet är en gemensam själavandring och man lämnar inte de svaga, utmattade, och sjuka att klara sig själva, bara för att de försinkar dem som går i täten.
Är någon för svag att gå själv så bärs hon av de starka.  För hur det än är - det enda som betyder något när allt kommer omkring - det är kärlek.
Kroppen dör utan mat och vatten. Därför delar man med sig av sitt materiella.
Själen kan inte överleva utan kärlek och ande. Därför öser man kärlek och respekt över varandra. Därför ber man.
Det är gemenskap och tro.