När jag sitter framför datorn och skriver, låter jag ibland blicken lämna skärmen och glida ut över trädgården utanför fönstret. Det skall man göra ibland säger ergonomer och hjärnforskare. Vila blicken på något i fjärran. Växla mellan det nära perspektivet och det vida, mellan detaljer och helhet.
Skapa balans i det man gör.
Ibland promenera och titta på det som växer vid vägkanten, andra gånger vandra och svepa med blicken över horisonten.
Granska detaljerna och komma underfund med hur de är uppbyggda, hur de fungerar, och sedan backa lite och studera helheten. Se detaljerna i sitt rätta sammanhang.
Introvert och närgånget gå in i och lära känna sig själv, och därefter distansera sig och upptäcka hur man interagerar med andra människor.
På andra sidan gräsmattan står en väldig kastanj. Den blommade när jag skrev detta.
Jag vilade ögonen på den och fick syn på en av turkduvorna. Den satt på en gren och tittade ut över landskapet. Den bara satt där och såg helt oberörd ut och och gjorde ingenting.
Men var den oberörd?
Jag kom på mig själv med att undra om inte duvan tagit en matrast för att meditera och njuta en stund av allt det vackra i den ljumma vårkvällen. Kanske var den försänkt i bön. Måhända kände den tacksamhet över att få vara till.
Kan duvor meditera, njuta, känna tacksamhet?
Kan djur det?
Långt tillbaka trodde man sig veta att de själlösa djuren inte kunde känna överhuvudtaget. Nu vet vi att de kan bli rädda, få ångest, bli glada, arga, känna smärta, lida. Varför skulle de då inte kunna njuta, känna tacksamhet?
Men hur är det med tron?
Tror turkduvan på Gud? Eller elefanten, delfinen, eller din hund eller katt, eller våra närmaste släktingar schimpanserna och orangutangerna. Tror de på Gud? Ber de?
Det verkar inte så.
De har inga altare, ritualer eller heliga skrifter.
Men skulle Gud verkligen ha frambringat varelser som inte har någon som helst aning om Gud? Som inte har någon relation till Gud?
Varför skulle Gud ha skapat liv som är avskuret från honom?
Är tron, eller föreställningen om Gud, någonting som bara kan utvecklas när en hjärna blivit tillräckligt komplex?
Eller har djur en naturlig relation till Gud. Ordlös. Bortom intellekt och analys?
Om tro är något man kan tänka sig till, något som grundas på en människas slutledningsförmåga, en lång process av argument för och emot, då kan nog inte ett djur tro på Gud.
Men om tro är en varelses reaktion, eller svar, på Guds närvaro och beröring, då kanske djur inte bara tror, de vet.
Då är förmodligen Gud en lika naturlig del av deras verklighet, som ljus, vatten och luft är det.
Kanske är det bara människan som måste krångla till allt, med sina tankar och begrepp.
Men hur är det då med växterna? Dessa levande och främmande varelser.
Kan kastanjen uppfatta Gud?
Se på kastanjen och liljorna på marken, de arbetar inte, de grubblar inte, de tänker inte, men Gud själv ger dem allt det de behöver…
...och inte en sparv faller till marken utan att Gud vet det, känner det.
Kanske kan inte heller Gud röra sig, falla till marken, dö, utan att sparven, trädet vet det.
Kanske Eva och Adam, de första varelser som kan kallas människor, en gång i tiden strövade omkring på jorden som om de vore träd eller djur, utan en tanke på att kalla Gud för Gud, eftersom de ännu inte hade börjat klä allt i ord. Kanske levde de i ett `paradis´där Gud ännu var lika självklar som luften de andades.
Vad var det han sa om människorna, den där blinde mannen som fick synen åter:
- De liknar träd, men de går omkring.
Jag tänker på det när jag senare går ut i trädgården och börjar plantera om växter. Att vi liknar träd som slitit sig ur jorden och nu går omkring fritt och inte tror att vi varken har, eller behöver, några rötter.
Det är lätt att glömma att hälften alltid finns där vi inte kan se det.
Och när det gäller mig själv så är det ju faktiskt bara en liten, liten del av mig som jag kan se. Och då bara utifrån. På ytan.
Det ligger nära till hands att tro att världen bara är det jag kan se och höra, eller det som mitt begränsade förstånd kan omfatta.
Då ligger det också nära till hands att tro sådana saker som att solen går upp i öster och ner i väster, att regnet faller, eller att trädets rötter är en sorts bihang, en utväxt på det som är det egentliga trädet.
Men det kanske är tvärtom.
Det kanske är stammen och bladen som är en utväxt på rötterna...
Jag har också rötter, osynliga, utan vilka jag inte skulle kunna existera.
Det viktigaste som händer med mig, sker i det fördolda. Djupt där inne i min kropp, i min själ, mitt centrum, i min ande, pågår det hela tiden saker som jag inte har en aning om.
En hel värld, ett mikrokosmos inne i min kropp.
Min kropp är den lilla del av mig som syns ovan `ytan´.
Vad större är, är min ande.
Min ande är min rot, och den rotar mig inte i tomma intet.
Andens otaliga växande rottrådar är de tunna förbindelser som växer sig fast vid Något.
Eller vid Någon.
Kanske väljer jag själv vad jag vill fängslas av eller fästas vid.
Jag tror att Turkduvan vet det och har gjort sitt val.
Och även Kastanjen.
