NYÅRSLÖFTET

Så var det dags igen att lämna ett år bakom sig och gå in i ett nytt. Åter konstaterar jag att tiden har gått fort, jag klev ju nyss av min röda trehjuling! Tiden är underlig.

När man är barn så är den långsam och när man är gammal går den fort. Borde det inte vara tvärtom? Borde den inte sakta ner, tappa fart? Något annat jag tycker är märkligt är att när jag sitter och surfar på nätet så känns en timme som fem minuter, men om jag står och väntar i kön på Apoteket känns fem minuter som en timme.
Är tiden olika lång beroende på vad jag sysslar med, eller är min hjärncell felprogrammerad?

Nu börjar ett nytt år. Det är i allafall vad min lilla hjärncell tror. Och luften surrar av löften. Det finns de som säger ja till nyårslöften och de som säger nej.
Och så finns det de som inte bryr sig.
Det är finare att säga nej till nyårslöften än att säga ja, och de som menar sig veta bäst och mest, talar gärna lite nedsättande om alla enfaldiga löftesgivare, vilka glatt skakar av sig snorkigheterna och lovar på:
- I år skall jag sluta röka, börja motionera, ta en vit vecka från internet, och lära mig säga nej (eller ja). Kort sagt: jag skall börja ett nytt liv.

Så naivt! Ännu ett ouppfyllt löfte. Ytterligare ett misslyckande i raden av misslyckanden. Hur bidrar det till självbilden?

Eller...?

Det kanske är ett genuint uttryck för ett trängande behov av förändring, av att komma vidare, lära sig något nytt, utvecklas? Dessutom kan ett misslyckande i det långa loppet visa sig vara rätt lyckat.

Och vad skall jag själv säga? Ja, eller nej till alla nyårslöften?  Eller:
- Vem bryr sig? Finns det inte viktigare saker att ägna sig åt.

Jag har chattat med några vänner på Facebook. Vi har alla  haft det motigt det senaste året;  olycka, depression, dödsfall. Vi har sökt efter verktyg, någon sorts hjälpmedel för att ta oss vidare. Efter att ha stött och blött detta ett tag så är vi överens om att man egentligen inte har så många val när läget är skarpt:

Att leva är som att ta sig uppför en slingrande stig längs ett berg. Rätt som det är ligger det ett jättestort klippblock i vägen och hindrar all vidare framfart.
Vad gör vi då?
Vänder tillbaka till utgångspunkten?

Det går inte, för den är förverkad och har försvunnit.

Stannar där vi är och nöjer oss med utsikten på den här nivån? Gör vi det, så går vi under, för det som gör oss till människor är vår inre drivkraft framåt.

Kan vi lyckas ta oss förbi hindret och lämna det bakom oss? Det går kanske att ta sig förbi, men inte att lämna det bakom oss. Det kommer att hänga på.

Återstår ett enda:

Vi använder oss av klippblocket för att ta oss högre upp på klippan för att hitta en ny stig. Vi ändrar vårt förhållningsätt och ser det mer som en möjlighet än ett hinder.

Vi enas om det.
Och vi avger ett nyårslöfte, och struntar högaktningsfullt i alla viktigpettrar som tycker att det är korkat och naivt.
Så här:

Vi lovar att inte ge upp i år.
Vi lovar att försöka använda våra motgångar som språngbrädor framåt, och hävstänger uppåt.
Vi kanske inte får vad vi vill ha, men vi får kanske vad vi behöver.

S. G. Rahm