Suzanne Gräff Rahm

KYRKOÅRET

Advent

Ankomst. Jesus Kristus är på väg.

Väntans tid. Livet har gått under jord, bidar sin tid i djupet. Något nytt vill bli till. Något som ännu bara är ett embryo vill växa sig in i våra lemmar, stiga fram i våra själar. En gudagrodd vill bli ett Kristus-barn.

Jul

Guds födelse i Jesus Kristus.

Kristus-barnet föds, blir verkligt. Gud är inkarnerad på/i jorden. Kristus är född i oss.
Grodden har brutit igenom jordytan.
Gud är det nya i oss, lätt som en fjärilsvinge, men verklig.

Fastan

Jesu sista tid, vandringen mot korset.

Prövningens, tvivlet och förtvivlans tid. Det är tid att ömsa skinn. Kristus-barnet vill bli Kristus-människa; vuxet.
Vi växer ur vår barnatro och lämnar det naiva för en vandring mot större komplexitet och självkännedom. Vi måste inte ha allt, äga allt, äta allt. Vi är redo att äta sten och andas hårt syre.
Vi är redo att våga gå också den svåraste av vägar – den som går Via Dolorosa, ut ur oss själva.
"Vådligt är att dröja, och farligt att gå vidare." Den heliga Birgitta

Påsken

Jesus död och uppståndelse

Den nya människan är skönjbar, vi kränger oss ut ur vårt gamla själv, ömsar skinn, uppstår. Vi är fullt möjliga och alldeles nödvändiga. Våra kedjor rasslar till och faller av.
Vi är befriade.
Burdörren öppnas. Men vågar fågeln lämna buren?

Pingsten

Den helige Andes nedfall

Helig Ande flödar, den strömmar ut i mänsklighetens rörsystem. Vill ut i allt och alla. Den stiger upp ur någon dold källa djupt inne i oss. Ett nytt språk blir till. Tystnadens språk. Glädjens och kärlekens handfasta kroppsspråk.
Fågeln flyger kanske ut...
Grodden har blivit blomma och öppnar nu sin kalk, och solen låter sitt ansikte lysa över den...

Trefaldighetstid

Jesu liv och budskap

Tid för växt och utveckling. Vi går vidare. Dags att mogna, att lämna allt det barnsliga. Dags att bära frukt, att öppna kranen och låta det som strömmar genom våra rör flöda över, komma till nytta.

Tid att sätta handen på plogen utan att se sig tillbaka…

Kretsen är sluten.

Sedan börjar det om; advent, jul...

...och förhoppningsvis går vi inte på som oxar under ett ok, i allt djupare spår, utan stiger upp ett steg för varje kyrkoår som fullbordas.
Vi går inte i cirkel. Vi går i spiral.

KYRKAN

Det finns heliga mötesplatser, särskilt avskilda för mötet med Gud.
Byggnader som rests för att omsluta och skydda människors gemensamma umgänge med Gud.
Tempel. Kyrkor.

Men kyrkan är inte bara en byggnad.
Den är en bild av någonting större: Av huset som är byggt av levande stenar.
Vi kallar det Faderns hus.
I Faderns hus är människorna levande stenar som bär varandra.
Du bär någon. Du blir själv buren.

GUDSTJÄNSTEN

Jag är rätt barnslig. Jag tycker om att göra mig bilder. För att förstå.
Så jag gör mitt korstecken när jag stiger in i ett heligt rum, och tänker att på denna plats finns det en stege som är rest rätt in i Gud.
Här finns en öppning i tid och rum. På himlastegen klättrar änglarna ut och in.
De flockas omkring oss när vi firar gudstjänst.

När klockorna ringt färdigt, kan det hända att vi sitter rätt glest utspridda i bänkarna.
Då är vi både tillsammans och lite för oss själva.
Vi är nära varandra samtidigt som vi ger varandra utrymme att ostörda lyssna efter Gud.

Ibland kurar vi ihop oss i koret. Låter oss bli sedda och tilltalade. Några få, tätt tillsammans. Inför blicken. Ja, det kan verka som om vi vore väldigt få. Men över hela jorden sitter människor i heliga rum inför samma blick. Samtidigt.
I dessa kyrkor och tempel har många generationer suttit, bett, och väntat på samme Gud.
Vi är här allihopa. Alltid.

Om gudstjänsten vore en föreställning, då vore den usel. Men nu är den inte det, och utger sig inte heller för att vara det.
Vi är inte här för att låta oss roas, eller samla på upplevelser ( även om vi naturligtvis kan råka få det ändå).
Vi är här för att vara tillsammans. För att vänta på Guds tilltal.
För att samtala med, umgås med Gud.
Vi är här för att be för världen. För varandra. För oss själva.
Tillsammans. Alltid tillsammans.
För kristen kan man inte vara ensam.

NATTVARDEN

Ibland går vi fram mot altaret. Vi stannar vid det det halvcirkelformade knäfallet, och vet att alla de osynliga, som deltar i nattvardsmåltiden med oss, sluter cirkeln.
Här tar vi emot Kristi kropp och blod, och delar det med änglar, helgon, martyrer, och med alla dem som dött och som nu lever på insidan av världen.
Vilka är då vi?
Gamla och unga. Rika och fattiga. Goda och onda. Trasiga och hela. Busar och hjältar.
Alla är med. Ingen är utanför.
På så sätt blir gudstjänsten också en övning i att vara tillsammans.

Här får vi, utan blygsel, dela det som är djupast och sannast i våra liv.
Drivna av samma längtan. I vetskapen om att samma blod flyter genom allas våra ådror. Kristi blod.

" Här finns inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus." (Gal. 3: 28)

Suzanne Gräff Rahm ΑΩ

Vattenvernissage

Med fötterna på jorden och huvudet i...

Cosmic event

Ikon

Nervvägar i ett blad

Kulturhuset i Järna

Bokskogen i Fyledalen har tänt sin...

S:t Davidsgården i Rättvik, Berget

Graffititour i Lubeck

Mindfulness

Ung och gammal i New York

Hammars backar, Skåne

Tusen och en natt - Cirque

We don´t need a lot to live

Utsikt eller insikt?

Kulturhuset i Ytterjärna

Någon älskar nog mig...

Vissa vägar leder inåt/ Some roads...

We are surrounded

Central Park NY The beauty and the...

sol, vind och vatten

Genom nålsögat

Go with the flow

Go with the tide!

Kulturhuset i Järna, takmålning